Den vita marmorfasaden på Alvar Aaltos sparbanksbyggnad i Ekenäs stod färdig redan före Finlandiahuset. Nästan 60 år senare har den ursprungliga Carraramarmorn fått ett nytt liv, medan fasaden har klätts i Lasamarmor utvald för nästa långa livscykel.
Mitt i Ekenäs, alldeles intill torget, står ett av Alvar Aaltos mindre kända verk.
Sparbanksbyggnaden hör kanske inte till hans internationellt mest berömda byggnader. Men just därför berättar den en fascinerande historia om Aaltos arkitektur – och inte minst om hans relation till den vita marmorn.
Aalto utsågs till arkitekt för Ekenäs Sparbanks nya huvudkontor år 1962. I samband med sitt första besök fick han en rundtur i staden. Vid dagens slut lär han ha konstaterat:
”Här ska vi göra något fint.”
Byggarbetena inleddes 1967 och banken flyttade in i sina nya lokaler 1969. Aalto fick ovanligt fria händer i projektet. Förutom själva byggnaden ritade han även en stor del av interiören och dess detaljer.
Den vita marmorfasaden mot torget blev ett av byggnadens mest karakteristiska uttryck.

Marmor före Finlandiahuset
Till fasaden på Ekenäs Sparbank valdes italiensk Carraramarmor.
Tidpunkten gör materialvalet särskilt intressant.
Byggnaden i Ekenäs stod färdig före Finlandiahuset, vars vita marmorfasad färdigställdes 1971 och senare blev en av den finländska modernismens mest välkända symboler.
Aaltos idé om den vita stenfasaden hade alltså redan blivit verklighet i Ekenäs.
Den ursprungliga Carraramarmorn tjänade byggnaden i närmare sex decennier. Den hade klarat sig förhållandevis väl, men vissa skivor uppvisade den typ av böjning som kan förekomma i marmor.
När byggnaden genomgick en mer omfattande renovering fattades därför beslutet att även förnya den cirka 320 kvadratmeter stora marmorfasaden.
Frågan handlade ändå om betydligt mer än vilken sten som skulle ersätta den gamla marmorn.
Målet var att hitta ett material och ett genomförande som respekterade Aaltos ursprungliga arkitektur och samtidigt kunde stå emot tid och nordiskt klimat under många nya decennier – helst ännu längre.
Lasamarmor valdes för den nya fasaden
Valet föll på vit Lasamarmor från norra Italien.
Beslutet grundade sig inte enbart på stenens utseende.
Lasamarmorns egenskaper hade undersökts ingående i samband med renoveringen av Finlandiahuset, där materialet klarade omfattande tester väl. Samma marmor valdes slutligen även till Finlandiahusets nya fasad.
Nordstone hade dessutom erfarenhet av materialet från flera tidigare fasadprojekt i Finland.
När det gäller natursten räcker själva materialnamnet aldrig som hela svaret. Det är viktigt att förstå varifrån i stenbrottet materialet kommer, hur de enskilda skivorna beter sig, hur de ska testas och bearbetas och hur stenen fungerar tillsammans med infästningar, fogar och den övriga fasadkonstruktionen.
I Ekenäs hade Nordstone därför rollen som både stenleverantör och naturstensexpert genom hela processen.

Den gamla fasaden dokumenterades sten för sten
Innan den nya marmorn började tillverkas dokumenterades den befintliga fasaden noggrant.
Varje sten mättes och numrerades och fick en exakt definierad plats i den nya fasaden.
Samtidigt undersöktes det ursprungliga infästningssystemet.
En av projektets mest intressanta upptäckter var hur väl den mer än 50 år gamla ventilerade stenfasaden hade bevarats. En stor del av de ursprungliga infästningarna var fortfarande i så gott skick att de kunde utnyttjas även för den nya fasaden.
Det gamla ersattes alltså inte bara för att det var gammalt.
Det som fortfarande fungerade fick vara kvar. Nytt tillfördes där det verkligen behövdes.
Före den verkliga fasaden byggdes en digital
Ingen skiva av natursten är exakt lik en annan.
Marmorns naturliga ådring, nyanser och mönster varierar från skiva till skiva. Därför ville man inte lämna fasadens slutliga uttryck åt slumpen.
De marmorskivor som valdes för projektet skannades vid produktionen i Lasa i Italien. Därefter skapades en digital modell av hela fasaden – innan någon av skivorna hade sågats till sitt slutliga format.
Projektets arkitekt Kasper Järnefelt kunde på så sätt studera helheten, marmorns nyanser och dess naturliga ådring på förhand.
Skivor kunde flyttas. Ådringens riktning kunde anpassas till arkitekturen. Effekten av enskilda mer uttrycksfulla stenar kunde bedömas innan en enda skiva hade monterats.
Järnefelt reste även till Italien för att granska marmorns färgton på plats.
Två helt olika världar möttes i processen: ett naturmaterial som formats under miljontals år och dagens digitala projekteringsverktyg.
Varje skiva som skulle monteras testades
En vacker marmorskiva är inte automatiskt en lämplig fasadsten.
Därför genomgick varje utvald skiva en UPV-mätning, ett ultraljudsbaserat test som användes som en del av kvalitetssäkringen för att bedöma stenens inre kvalitet och lämplighet för krävande fasadbruk.
De godkända skivorna sågades därefter till sina slutliga mått och numrerades.
Men inte ens den digitala modellen var processens sista kontroll.

Till sist byggdes hela fasaden ännu en gång – på fabriksgolvet
Innan stenarna skickades till Finland lades hela fasaden ut i full skala i produktionshallen i Lasa.
De färdiga marmorskivorna placerades på golvet enligt sina planerade positioner.
Först då gick det att se hur nyanser, ådring och variationer mellan de enskilda stenarna fungerade tillsammans i verklig skala. Några mörkare skivor som skilde sig för mycket från helheten byttes ut för att bevara fasadens lugna och ljusa uttryck.
Först därefter packades stenarna och transporterades till Ekenäs.
Fasaden, som först hade byggts digitalt och därefter ännu en gång horisontellt i Italien, kunde slutligen ta sin plats på Aaltos byggnad.
Och vad hände med den nästan 60 år gamla Carraramarmorn?
Berättelsen slutar inte med den nya fasaden.
Carraramarmorn som monterades på byggnaden 1967 behandlades inte som avfall.
De demonterade stenarna transporterades till Nordstones produktion, där användbart material bearbetades på nytt för användning i utemiljöer.
Sten som i nästan 60 år hade varit en del av fasaden på en byggnad ritad av Alvar Aalto får därmed fortsätta sitt liv i ett nytt sammanhang och i en ny form.
Det konkretiserar en av naturstenens mest intressanta egenskaper.
Materialets livscykel behöver inte ta slut när byggnadens första användningsperiod gör det. Natursten kan demonteras, sorteras och bearbetas på nytt – och få en ny uppgift flera decennier senare.
För de kommande hundra åren
I fasaden på Ekenäs Sparbank möts nu två tidsperioder.
Aaltos 1960-talsarkitektur och dagens materialforskning. Traditionell natursten och digital modellering. Bevarandet av befintliga konstruktioner och modern ingenjörskonst.
Målet var inte att skapa en fasad enbart för dagens behov.
Ambitionen är att den nya fasaden i Lasamarmor ska ha en livslängd på över hundra år.
Kanske är det just där projektets viktigaste tanke finns.
När vi bygger med äkta naturmaterial och förstår materialet tillräckligt väl behöver tiden inte vara en fiende.
En välplanerad sten får åldras.
Och i bästa fall fortsätter dess berättelse långt därefter.
Projekt: Ekenäs Sparbank
Ursprunglig arkitekt: Alvar Aalto
Arkitekt för renoveringen: Kasper Järnefelt
Material: Lasamarmor
Fasadens omfattning: cirka 320 m²
Naturstensexpert och stenleverantör: Nordstone / Stonegroup Finland Oy
Marmorproducent: Lasa Marmo, Italien
Renovering: 2026